Jag har kommit till den insikten att jag är en ordbajsare. Ge mig en valfri stackare inom hörhåll när jag varit isolerad från vuxen social kontakt lite för länge och jag skiter ner öronen på hen direkt!
Det är nästan som att jag går och fyller på, alla mina tankar och upplevelser liksom bunkras någonstans i mitt inre och vid första bästa möjlighet att få prata med en vuxen individ så sprutar jag totalt ointressanta iaktagelser, trista vardagsbekännelser och annan dynga omkring mig.
Och sen när jag märker att den utvalde börjar tröttna på mitt prat får jag liksom lite panik och känner att jag har mer att ge men är ändå såpass verklighetsförankrad att jag inser att jag borde sluta prata en stund...
Sen tänker jag att om jag finner en lämplig plats att skriva av mig det värsta på så kanske mina bekanter kan få slippa mitt ointressanta babblande!
Så här har ni den, platsen, skithuset eller vad man nu vill kalla den. En blogg att skita ner med min verbala diarre i skriftform.
Varde ljus!
